Sagt om Lovisa och I Värmelands skuggrika dalar:

”Tänka sig att den här skivan bara är en del av värmländska Lovisas examensarbete vid folkmusikinstitutionen på musikhögskolan i Stockholm. Jag tycker att den mest låter som en doktorsavhandling. Det traditionella fiolsoundet har ersatts av David Erikssons dämpade nyckelharpa och Daniel Eks mjuka resonatorgitarr, Lovisas röst är av sammet och smyckad med en fraseringskonst som gör den helt omöjlig att komma undan; du håller nästan andan när hon med en enastående artikulation låter dig smaka på all majestätisk melankoli som bor i sångerna. Ett genombrott på examensdagen.”

Björns Stefansson, VF.

 

”Lovisa Liljebergs tonsäkra sång med rikt omfång leker fram rytmiskt och skönt allt från tårar till dans.
 Hennes medmusiker Daniel Ek på gitarrer och mandolin och David Eriksson på nyckelharpor, cittra och vevlira kompletterar lågmält, men med samma säkerhet som Lovisa Liljebergs sång.
Sigrid Hultman från Eda, Stina Andersson i Norra Ny och Signe Lagerkvist från Sysslebäck har fått en syster i 2000-talet.”

Marita Johansen, Nerikes Allehanda/Meny.

 

”Folkmusiken nämns ibland som vår deltablues eller old-timey, en fantasieggande rottråd bakåt till ett förmodernt samhälle. På Lovisa Liljebergs solodebut (hon sjunger även i a cappella-gruppen Kongero) lyfts americana-soundet fram mer än brukligt på svenska folkplattor. Daniel Ek, gitarr och David Eriksson, nyckelharpa, spelar som om de kompade Gillian Welch, främst på titellåten och Jag är en fattig fånge. Det passar bra till sången, mitt emellan polerad och rotigt dialektal. Trion vill modernisera sångerna, men landar istället mitt i amerikanskt 1920-tal. Det är bara bra.
”

Kalle Tiderman, SvD.

 

”Det finns något jordnära över Lovisa Liljebergs första soloskiva I Värmelands skuggrika dalar. Här får vi ta del av sorg, avsked och olycklig kärlek. Tunga ämnen om en mängd livsöden.” ….. ”musiken och ackompanjemanget är nästintill meditativt och på sina ställen är tonen nästan trolsk.
Arrangemanget är som en lång inbjudande berättelse, en lugnande famn efter en tung arbetsvecka – men inte sövande bara lugnande, och trots de tunga ämnena hoppfull.”

Jonna Säll, NWT

  • Kategorier

    • Inga kategorier
  • Arkiv

  • Meta